Sexbarnsmorsan Lill

När klockan är 11.30 frågar dom mig om dom skall ta hål på fosterhinnan och jag säger ja, för så har jag gjort vid varje förlossning och sen har det gått fort. Går på toa för att kissa innan dom ska ta hål på hinnorna. Upptäcker då att slemproppen gått, väldigt sent men tanke på att den alltid har gått innan värkarna har börjat förut. 11.40 tar dom hål på hinnan och det kommer mekoniumfärgat fostervatten, vilket innebär att bebis har bajsat i vattnet och att den är stressad. Jag blir väldigt nervös och rädd över detta och hoppas att ingenting skall hända min plutt därinne.  Efter hinnsvepningen så blir värkarna så otroligt starka att jag försvinner in i en dimma av smärta, blir så smärtpåverkad att jag inte hör vad barnmorskorna säger till mig eller nästa snarare skriker till mig, för dom försöker överrösta mitt skrik. Vid det här laget är lustgas på full spätta men känns som rena rama luften, jag tappar bort mig själv och vill även springa ifrån mig själv. Känner panik och tänker ett tag ”ta ut skiten” men samtidigt tänker jag att det hänger på mig om han skall komma ut levande. Får krystvärkar men kan inte framföra det till barnmorskorna pga att jag har såååå ont. Dom tror fortfarande att jag bara har värkar. Jag skriker och är halvt ner på golvet med överkroppen, jag vägrar släpa lustgas som jag nu hör att dom säger åt mig att göra. Råkar dra av slang till lustgas för att jag har så ont och fast dem försöker ta av mig den så vägrar jag släppa, så då slår dom om till bara syre. Dom ber mig trycka in hakan i bröstkorgen och dra upp benen och ta i allt vad jag kan, men vem fan vill göra det när det känns som om man håller på att sprättas upp och ska dö. Jag skriker om vartannat och säger nej nej nej, gång på gång. Tänker att om plutten där inne skall överleva detta så måste jag nu ta i för kung och fosterland och det gör jag men det känns som om han fastnar och jag inte får ut honom. Allt känns som en riktig mardröm som jag bara önskar skall gå över. Vid 12.38, en timme senare än vad jag hade beräknat så föder jag äntligen fram en liten prins, men jag är så omtumlad och chockad att jag inte ens vill ha han på mitt bröst på en gång. Och jag vill definitivt inte att dom skall komma i närheten av mitt underliv nu. Men som ni vet som har fött barn så måste dom kolla upp bristningar mm. Som tur var så slapp jag undan detta. Får nu min lille prins på bröstet och än en gång har jag och min man åstadkommit ett underverk som väger 3875 kilo och är 53 centimeter lång.

Vill egentligen åka hem på en gång men får inte det pga att han hade bajsat i fostervatten och att jag hade högt blodtryck. Så jag skulle få stanna kvar till morgonen efter och när dom kollar mitt blodtryck igen så är det nu alldeles för lågt istället. Så det är bara att gilla läget och stanna. Dom är i varje fall snälla mot mig och tycker att eftersom att jag är nu en sexbarnsmamma så ska jag få ett eget dubbelrum. Vilken lyx att få eget rum och slippa andras grinande barn eller snarkande föräldrar. Ska få prata med min barnmorska om min förlossning som för mig var en skräckupplevelse och har skrämt mig så pass mycket att om jag skulle skaffa fler barn så vet jag inte om jag skulle våga föda vaginalt igen. Men det var ändå värt denna skräck för att få ett sånt underverk.

Välkommen till världen vår älskade son Noah

♥
20101126
Vikt 3875
Längd 53

♥

Lill